Sista natten i Houma, Louisiana

Detta inlägg skulle kunnat haft samma rubrik som senaste inlägget. Inatt är det nämligen sista natten här i Houma. Imorgon bär det återigen av emot New Orleans där vi tillbringar sista natten innan hemresa på lördag. Det fanns en möjlighet att vi skulle kunnat åka hem tidigare, men tyvärr så bestämde sig den amerikanska tullen för att lägga beslag på en del av utrustningen vi hade tänkt använda under testningen. Senaste budet var var att utrustningen skullee anlänt ikväll... Så vi får väl helt enkelt se imorgon om den är här.

Tänkte egentligen skriva om New Orleans i ett separat inlägg, men struntar i det och skriver här lite om själva bilresan dit... Vi hade nämligen bestämt oss för att besöka ett gammalt plantage på vägen för att få lite hederlig sydstatskultur på köpet. Jag hade intagit baksätet där jag satt och halvsov medan Thomas rattade och Lars hade rollen som navigatör. Detta visade sig inte vara en helt lyckad kombination... Mitt i min dvala hör jag följande konversation:

Lars: "Om du svänger vänster här så kommer vi till plantaget"
Thomas: "Ok"
Thomas 30 sekunder senare: Helvete, vi kommer att köra fast!"
Lars: "NEEEEEEEEJ" (stockholmska)
Thomas: "Fan också, vi sitter fast"
Lars: "Helvete! Det är väl jag som får ta detta" varpå han kliver ur bilen.

Vad som hänt är att vi kört fast på en lerväg mellan två åkrar. Det är lerigt, det är svinkallt (max 5 grader och kalla vindar) och Lars är klädd i ett par italienska mockaskor... Själv satt jag kvar i baksätet och var i full färd med att besvara ett sms från min bättre hälft när Thomas säger till mig att jag också borde gå ut och hjälpa till (jag som inte gjort något alls för att försätta oss i denna situation). Var bara att bita i sura äpplet och kliva ut i mina svarta lågskor...

Hur som helst så lyckades vi efter minst 20 minuters hårt slitande, via pinnar/majsväxter(?), puttande och körande fram-o-tillbaks få loss bilen. Så allt fick ett lyckligt slut och vi kom enare fram till plantaget. Dock var det åt helt andra hållet än det Lars dryga halvtimmen tidigare hade navigerat fast oss...

Här sitter vi fast... (På bilden syns även delar av Lars Gällivare-häng)

Nu kanske man kan tro att jag (och mina svarta lågskor) är lite halvsur på "framsätet". Så är dock inte fallet! Däremot bär mina skor fortfarande spår från lerfältet ovan.