En stunds eftertanke efter drygt en vecka här i Mexiko

Sådär, nu har det i stort sett gått en vecka sedan jag kom tillbaks hit till Veracruz, Mexiko. Arbetsmässigt så har det varit lugnt där jag lagt största delen på att vänta och återigen vänta på att få mitt passerkort. Nu har jag det, imorgon blir det jobb på riktigt.

Som jag nämnt i tidigare inlägg så drabbades området här av en kategori III-orkan (vindar på 50-58 m/s) på fredagen innan jag kom hit. En orkan är ingen lek, en orkan är farlig och förödande. På väg till jobbet passerar vi en by som drabbades hårt. Det är ingen vacker syn. Människorna där har förlorat allt. Husen ligger halvt i lera, elstolpar och träd har blåst omkull. Området är översvämmat. Människorna står där i värmen och försöker få ordning på de spillror som finns kvar, träd huggs i bitar med machete och folk vadar i leran. Hygien finns inte. Tydligen är den här byn bara en liten del av ett större område, alltså vi ser bara toppen av ett isberg.

Jag har bilder på mobilen, men kan inte lägga över dessa på datorn. Här i staden Veracruz ser man inte mycket av orkanen. Lite nedblåsta träd, knäckta elstolpar samt att stranden är full av allehanda träd och bröte som flutit upp. Delar av vägen är avstängd för att göra plats för båtar som tagits upp (se bild).

Under veckan har det cirkulerat kuvert på jobbet med uppmaning att donera pengar. Dessutom arbetar man från ledningens sida aktivt för att stödja befolkningen på det sätt vi kan. Pengar, mat och utrustning etc.

Igår kväll hade vi kickoff-middag som följdes upp med en utgång. Jag var rätt så bra i gasen och spenderade en hel del pengar i baren, bland annat på att köpa ölhinkar och shotbrickor. Här nere är man ju liksom en "brat". Idag mådde jag som jag förtjänade. Kris vs Starksprit 0-2433.

Efter en längre sovmorgon tog jag en promenad. Hamnade till slut på torget här i stan där försäljare av olika slag trängs och man som turist är deras främsta mål, eller åtminstone ens plånbok. Jag stannade till och köpte två pennor, 10 pesos/st. Jag prutade inte, jag dricksade... Tyckte liksom synd om den där tanten som stod där i kvava värmen. Efter att jag blivit antastad av den femtioelfte försäljaren behövde jag sitta ner och ta det lugnt. Slutade med att jag gick och satte mig i kyrkan(!). Sitter där inne och njuter av tystnaden när jag ser en äldre herre i grått skägg gå förbi och titta på mig. Inget med det, men efter ett tag så skenade mina tankar iväg, "Tänk om det där va gud? Han såg ju ut som bilden man har av honom..." haha! Jag börjar tänka på de där människorna med tomma blickar som förlorat sitt hem. Jag tänker på hur mycket pengar jag brände i baren kvällen innan. I kombination med baksmällan så blev mitt samvete allt sämre. Två barn leker en tyst lek på bänkraden framför mig, jag ger dem varsinn av de två pennorna jag köpte och det kändes liksom bra. Jag tittar över åt damen som står vid kollekten där man normalt kanske lägger en femma när man går ut. Jag tar upp min plånbok och tar upp 1000 pesos (ca 600 kr) och lägger i bössan varpå damen nästan svimmar. När jag generat tittar bort efter alla lovord ser jag en bild/sköld på väggen. Ser ut som svenska flaggan med ett M i nedre högra kvadranten, coolt tänker jag. Utanför kyrkan sitter en kvinna med ett barn och tigger pengar. Jag har lite mynt och småsedlar kvar som jag hade tänkt skulle gå till en fika och taxi till hotellet, ger dem till henne istället. Nu står man där totalt pank när det helt plötligt börjar regna så jag söker skydd under ett tak. Under samma tak står familjen med de där två barnen som jag gav pennorna till. Då kommer barnen fram och jag får en kram av den yngsta av dem, en flicka i treårsåldern och en high five av hennes bror. Helt plötsligt mår jag mycket bättre så jag ställer mig upp och säger adjö, tar ett djupt andetag och funderar på varför jag ens bryr mig om att det regnar... Trotsar regn och rusk och traskade tillbaks till hotellet, kändes faktiskt jävligt bra.